Som öfver vreden seger vann,
Och åt dem räddat far och man.
Soldaten fällde der en tår
Liksom han följt en frändes bår,
Då han med nedsänkt lans och blick
Med Douglas uppför backen gick
Och lemnade vid slottets port,
Den hjelte, han till fånge gjort.
30.
Med bittra känslor, uppsyn vred,
Kung Jakob nästan ensam red,
Och genom stan ej hade håg
Att föra an det granna tåg.
“Ack Lennox!” sade han, “hur tung
Är ej den lott att vara kung!
Hör du den dumma, yra hop
För Douglas höja hurrarop?
Det samma folk bad dag och natt,
För mig, den tid jag fången satt
Och firade med fröjdeskri
Den dag, som jag gjorde mig fri;
Men skulle skrikit samma ton
Om Douglas stött mig från min thron!
Nej, ingen än sig lycklig känt
Att vara dylikt folks regent,
Så tygellöst, som fjellens ström,
Så flygtigt, som en barnslig dröm,
Så kollrigt, som en nyckfull mö,
