Sin törst vid källan hjorten släckt.
Om qvälln, då månen sken så täckt,
Och i Glenartneys skogslund valt
Sitt midnattsläger, mörkt och svalt;
Men när som solen tände opp
Sin röda båk på fjällets topp
Den glupska spårhunds grofva skall
Helt nära ljöd bland bergens tall.
På afstånd hördes ljudet af
Gällt jägarhorn och hästars traf.
2.
Som borgens höfding, då han hör
Sin oväns härskri utanför,
Spratt öknens hornbekrönte kung
Upp, från sin mjuka bädd af ljung;
Men innan han tog flykten, skygg,
Han riste daggen från sin rygg,
Och grenig hjessa höjde han
Lik stolt och hjelmprydd höfvitsman.
Hans spejarblick i dalen flög,
Han vinden långsamt till sig sög,
Och hörde larmet tränga fram
Allt nämre; men då han förnam
Den främsta fienden, ett språng
Han tog ut hidet på en gång,
och ilade, i loppet snar,
Till hedarne vid Uam-Var.
