194
De trädde in i dystert hvalf,
Som utaf stegens genljud skalf.
Men uti djupa mörka tjäll
Man hörde gråt och kedjors skräll.
Här lågo bilor, stegel, hjul,
Der en inrättning, grym och ful,
Att sträcka leder, krossa ben,
Gjord af en konstnär hård som sten,
Dock ansåg han som skam och synd
Att ge sitt namn åt dylikt fynd.
De gingo tigande och fort
Och stadnade vid låghvälfd port;
Der Allan ljuset emottog,
Då Johan regeln undandrog
Och öppnade det tröga lås.
De trädde in: — ett uselt bås
Var rummet likt, så hemskt och trångt
Fast det vid ljussken syntes långt;
Dock ej en kula, ty Guds dag
Sken genom gallret, fastän svag.
På golfvet stod en bänk, ett bord,
En säng af plumpa bräder gjord,
Och uti dessa råa dar,
Det nog för ädla fångar var.
Här sade Brent: “Blif qvar min vän,
Tills läkarn kommer hit igen!
Han sträng befallning fått, min själ!
Att sköta denne fånge väl.”
Han gick, och låset åter sang
