Den här sidan har korrekturlästs
195

Och reglar gjorde ryslig klang;
Så fången blef ur dvalan väckt,
Och vände hufvudet, förskräckt.
Förvånad Allanbane såg nu
Sin herre ej, men Rodrik Dhu;
Ty då man gamle Skalden bragt
Till Stirling ifrån Alpines trakt,
Så hade Johan Brent förment,
Att han var Höfdingens betjent.

13.

Likt stolta skeppet, som ej mer
På böljan gungande man ser,
Men, vräkande bland strandens skär,
Af sin besättning lemnadt är,
Så Rodrik uppå bädden låg;
Och Som mot hafvets vreda våg,
Som vältrar fram med gny och brak,
Det krängda skreppets tunga vrak
Sig icke mera resa kan,
Så slängde han sig af och an.
Hur olikt skeppets fart på sjön
Och Rodriks fria gång på ön!
Han skrek så snart han Allan känt:
“Har någon motgång Elin händt?
Min mor? Min Clan? Din herre? Fort,
Säg! Har jag allas ofärd gjort?
Ja visst: Du kan ej svara nej,
Dock tala dristigt, frukta ej!”

12*