Den här sidan har korrekturlästs

196

(Ty gubben stum af häpnad stod,
Då han såg Rodriks vredesmod)
“Hvem flydde nedrigt? Svarta kort!
— De måtte väl, ty jag gått bort —
Hvem stred och föll förutan mig?”

Allan.

“Var lugn, min höfding, sansa dig!
Vi Elin frelst.”

Rodrik.

“Gud vare lof!”

Allan.

“Och Douglas är vid kungens hof.
Din ädla mor mår äfven väl
Och Clanen för sitt namn gjort skäl.
Att dylikt ämne få för spel
Och sång, blef sällan Skaldens del.
Din stolta tall är än ej böjd
Fast mången qvist är undanröjd.”

14.

Nu reste sig den starke man
Och feberns eld i ögat brann,
Men mången ljus och gulblek våg
På svartbrun kind och panna låg.
“Skald!” sade han, “jag ofta hört
Hur du din harpas strängar rört