Och mången ryttare som bäst
Lät pusta ut sin trötta häst;
Och mången, som för häftigt red,
Ej längre kunde följa med,
Så mödan kylt det heta blod,
Samt pröfvat allas kraft och mod.
5.
Den ädla hjort höll stilla här
På bergets södra sluttning, der
Han nedanför i all dess prakt
Såg Menteiths sköna, rika trakt.
Hans blick for öfver äng och kärr,
Men ingen fristad der, ty värr!
Dock märkte han en småskog grön,
Som nickade vid Achray-sjön,
Och tallarne af blågrön färg
På sluttningen af Venue-berg.
Ny kraft han fick med vaknadt hopp,
Och styrde vesterut sitt lopp.
På heden, ljungbeväxt och slät,
Knappt märktes lätta fotens fjät.
6.
Det blir för långt att tala om,
Hur, då till Cambus-kärr han kom,
Så mången häst stod trött och varm;
Hvad tyglar höllos in med harm
Vid Ledis berg; hur mången red
