198
15.
Striden vid passet Duine.
“Till östra sluttningen af fjellet
Gick skalden än en gång.
Han ville sjunga på det stället,
Åt Achray afskedssång.
Hvar finnes väl i andra länder
Så klar, så stilla sjö?
Det stormar sällan vid dess stränder,
Ej bugar sig dess rö.
I nästet gladan syntes gunga,
Jag hinden smyga såg;
För högt ej lärkan tordes sjunga,
Forellen stilla låg…
Men, bistert svarta molnet hotar
På Ledis branta fjell;
Och dåft, på afstånd, åskan knotar,
Med afmätt skräll på skräll…
Nej… det är krigsmän, som sig samla;
— Bland dem finns ingen feg —
Och tunga rustningar, som skramla
Vid kämpars jemna steg.
Månn det är blixten som ses glimma
Kring skogens mörka krans!…
Nej, det är solens sista strimma
Som kysser svärd och lans.
Se Morays silfverstjerna strålar
Och Mar med granna fjädrar prålar
