202
Och snart de vräkas kull,
Om våra jern vi mot dem rigta,
För våra Damers skull”.
Straxt Riddarne de hvassa klingor
Med ifver drogo ut,
Och hästarne med skodda bringor
På trängseln gjorde slut.
Det fåfängt var att sig försvara,
Ack, Rodrik, hvar är han?
Ty blott hans stämma skulle vara
Mer värd än tusen man. —
I mörka passet återvände,
Den vilda stridens fors
Och Sachser om hvarannan rände
Med Gaeler, tvärs och kors.
Liksom då vattenfallet rinner
I klyftans svarta gap,
Och hvirflen ringlande försvinner
I djupets fångenskap:
Så passets alla sluka tycktes,
Och stridens trängda massor rycktes
Bland mörka klyftor ner.
Af Sachsers här och Alpines-slätten
Blott dessa dröjde qvar på slätten,
Som aldrig fäkta mer.
19.
Åt vester vapenbraket rullar,
Längs passets trånga stig.
