Hon gick och tog emot hans arm,
Liksom en brors, med tack så varm.
Han ingaf henne hopp och mod
Och sökte hejda tårars flod.
Så gingo de, i vänligt tal,
Igenom galleri och sal,
Och sist i korridoren ut,
Der Riddarn stadnar, vid dess slut,
Framför en flygeldörr så hög,
Som på hans vink vidöppen flög.
26.
I rummen sken och blänkte allt,
Der sågs så mången skön gestalt,
Att flickan miste syn och sans;
Liksom då soln i aftonglans
Åt himlen tusen färgor ger,
Och fantasiens öga ser
Ur molnens kaos Féer gå
Och Riddare i luften stå.
Hon fram i saln gick några steg,
Se'n stadnade, såg upp och neg,
Och ögat forskade, försagdt,
Bland skaran, efter den, hvars makt
Var ödets lik, i denna stund. —
Hon såg i den förnäma rund
Rätt mången hög och präktig man,
Till uppsyn stolt, till klädsel grann;
Men hvar och en stod obetäckt
