Han af förtalet orätt led,
Jag på hans slägt var alltför vred.
Jag medgaf ej en pöbelflock
Den gunst, som fordrades med pock;
Men vi ha dömt och öfvat nåd
I följd af lag och Pairers råd.
Glencairn, din fader och de Vaux
Som vänner nu förlikta stå,
Och Douglas är, i lust och nöd,
Sin konungs vän och tronens stöd.
Men, vackra tviflerska, hvad nu?
Att fröjda dig än tvekar du? —
Lord Jakob Douglas! Stå mig bi:
Må Elin öfvertygad bli!”
28.
Fram Douglas sprang, och i sitt sköt
Den ädla hulda dottern slöt.
Och konung Jakob njöt förnöjd
En konungs heligaste fröjd,
Då han förmår ge oskuld tröst
Och säga kan, med gudaröst:
“Statt upp, betryckta dygd, och gläds.” —
Men gode Konungen, som räds
Att fars och dotters känslor ge
Till pris åt kalla hofmäns spe,
Dem skilde åt: “Ej Douglas än
Får stjäla bort min unga vän;
Jag gåtan sjelf vill tyda ut
