Farväl, du nordens harpa! Natten sänder
På fjellens purpurspetsar skuggor ner;
I dunkel lund en lysmask gnistan tänder
Och jag till hidet hjorten smyga ser.
Vid källans brädd skall vinden i dig susa;
På almens gren jag åter hänger dig.
Der må du i naturens samklang tjusa
Och dina ljud med toner blanda sig
Af bin som surra, vattenfall som brusa.
Ännu en gång: farväl du sångarharpa!
Ännu en gång: förlåt mitt svaga spel!
Hvad bryr det mig om granskarns synglas skarpa
I mina sånger leta efter fel?
Jag lärt af dig att glömma oförrätter,
I sorgens mörker hoppets ljus du tändt;
Du var min tröst på lifvets ödeslätter,
I hemligt qval, hvars grund ej verlden känt,
Då hemska dagar följt förgråtna nätter. —
Hör! Luftens ande nu i harpan klingar,
Då långsamt jag från källan återgår.
Jag suset hör af Alfers lätta vingar;
Och nu en Sylf så muntert strängen slår!…
Så småningom de milda ljud försvinna,
Jag skiljes då från sångens gudaslägt?…
Som brutna suckar de mitt öra hinna,
Svagt hviskade af vindens svala flägt. — —
Nu är allt tyst! — Farväl förtjusarinna!
