12
Förjäfves ryttarn sporrar, träns,
Begagnar; ingendera känns;
Den hästen steg ej upp igen,
Och Sorgsen sade jägaren:
Min stackars grålle! Då min hand
Först tämde dig vid Seinens strand,
Jag trodde ej på detta vis
Dig lemna Högländsk örn till spis!
Ve sådan stund! Ve sådan jagt,
Som grållen min om lifvet bragt!
10.
Ur hornet, som i dalen ljöd,
Med stolta toner nu han bjöd,
Från fruktlöst språng, de hundar två,
Som bäst och tapprast drifvit på:
Och dessa jagtens hufvudmän
Till husband' vände om igen,
Helt spaka från den vilda dans,
Med sårad fot och slokig svans;
Men ännu skogens dofva mund.
Förlängde hornets ton så rund.
Ur drömmen väcktes ufven opp,
Hemsht örnen skrek på bergets topp;
Af många ljud från flera håll,
Blef eko sist ett pratsamt troll,
Och jägarn vände om, helt flat,
Att söka någon jagtkamrat,
Men ofta han hetänkte sig,
Så vilda voro nejd och stig.
