11.
Mot vestern dagens lugna våg
Re'n började sitt återtåg;
Högt glödgad hvarje fjällspets stod
Och badade i purpurflod,
Men ingen enda stråle stal
Sig ned uti den trånga dal,
Der stigen slingrande sig smög,
Än utmed klippan, brant och hög,
Som lodrätt reste upp mot skyn
Sin taggiga och klufna bryn,
Än kring ett kummel, högt och stort
Som tornet, hvilket vi försport
Att menniskors förmätna ätt
Uppstaplade på Sinars slätt.
Stolt reste höga, brustna fjäll
Sig, såsom borgar och kastell
Med torn och annan härlighet —
Der en pagod — här minaret —
Som någon österns arkitekt
Med spiror och kupoler täckt.
Dock intet ibland dessa slott,
Vår utan prydnad, bart och blott;
Ty glindrande af aftondagg
Satt nyponbusken såsom flagg
På tinnarne; och som banér
De vilda rankor hängde ner,
Svagt hviftande i brokig drägt
För vestanvindens varma flägt.
