16
Och nu han skådade förnöjd
Den vackra sjön Katrin, hvars våg
Så klar i aftonsolen låg,
Som en polerad plåt af stål,
Skönt fattad in i brokigt prål
Af gröna uddars blomsterstrand. —
Små öar uti purpurbrand,
På spegeln liksom summo kring,
Och klippor reste sig i ring,
Som jettar, stående på vakt,
Att värna en förtrollad trakt.
I söder Venues höga fjäll,
Med vittrad topp och naken häll,
Sig höjde öfver land och fjärd,
En lemning af den fordna verld.
I norr med blottad hjessa stod,
An-berget högt i ljusets flod.
15.
Förvånad främlingen besåg
Den nejd som för hans fötter låg;
”Ack!” sade han, ”hvad tjenlig trakt,
För andlig stolthet, furstlig prakt!
På berget — slottets höga mur,
I dalens djup — en jungfrubur,
I skogen — klostrets mörkgrå torn!
Hur skönt att höra jägarhorn
Vid denna vik en morgonstund!
Hur ljuft uti den tysta lund,
