För älskaren att öm och säll,
Sin luta slå, en vacker qväll,
Och när i källan, månan, blid,
Sin panna badar midnattstid! —
Hur skulle klockornes bingbong
Högtidligt ringa ottesång,
Och väcka upp till morgonbön,
En Eremit på den der ön!
Och hornets, lutans, klockans ljud
Bli vänliga, välkomna ljud,
Till lustbarhet och gästfritt slott,
För främlingen som vilse gått."
16.
Då vore roligt vandra här,
Men nu — ty värr — jag tvungen är,
Sen hjortens list mig narrat hit,
Att lefva, som min eremit,
Af rötter från den gröna äng.
En mossig kulle blir min säng,
Till sängtak får jag lummig ek;
Men detta allt blott vore lek,
Ty dålig säng och tarflig mat,
Är hvardagslif för en soldat
Och en i skogen tillbragt natt,
Blott ämne ger til skämt och skratt
För morgondan; men värre dock
Det vore, om jag här en flock
Af plumpa gäster stötte på,
