Som stadnade och tycktes lyss
På hornet som hon hörde nyss;
Med upplyft hufvud, ögat spändt,
Och örat emot höjden vändt;
Med bakslängt hår, halföppen mund,
Hon stod uppmärksam der en stund,
En bildstod lik, af Grekisk hand,
En vaktande Najad på strand.
18.
Nej! Uti Konstens gyllne dar,
Grekisk mejsel bildat har
En Nymf med sådan englamin,
En Gratie med växt så fin! —
Fast solen lindrigt brynt dess hy,
Sågs på dess kind en rödlätt sky,
(Ty hon af rodden blifvit varm)
Och flyktig skymt af snöhvit barm,
Som höjdes fylligt, fort och tätt. —
Fast hon ej lärt att trippa nätt
På hofmanér, så liten fot
Än aldrig trampat gräsets rot;
Ej någonsin så lätta spår,
Från blomman skakat daggens tår.
Fast i sitt tal hon något bröt
På nordiskt språk, dess röst så söt.
Så ljuflig var, att man ändå
Höll andan, för att höra på.
