20
19.
Att dömma af dess hufvudband,
Klenoderna på hals och hand,
Och sidenmanteln som hon bar,
En Höfdings-dotter jungfrun var;
Men sällan band man skåda får
Gömdt i så rikt och vackert hår,
Emot hvars mörka lockars natt
Den blanka korpens färg var matt,
Och sällan guldked prydt en barm
Så skön, och sådan rundad arm;
Och aldrig mantel blygsamt gömt
Ett hjerta mera godt och ömt,
Och Elins hjerta, själ och håg
Man tydligt i dess öga såg;
Ej sjön Katrin i spegel blå
Mer troget speglar bergen grå,
Än hennes rena, öppna blick,
Allt hvad i själen föregick:
Om glädjen bodde i dess bröst,
Om hon åt uslingen gaf tröst,
Om själen led af motgångsrön,
Om andakt ställde fram en bön,
Om orätt, gjord af mäktig arm,
Framkallade en ädel harm.
En känsla blott, med något våld,
Den kloka flickan höll fördold
I blygsamhets och oskulds famn;
Jag säger ej den känslans namn.
