20.
Då hornet hon ej hörde af,
Sin röst åt vindens flägt hon gaf:
”Min far!” hon ropte. Berg och dal
Upprepade det ljufva tal.
Hon teg en stund, men fick ej svar:
”Ack Malkolm, månn ditt horn det var?”
Sad' hon mer lågt, och eko teg.
Nu jägarn fram ur vassen steg
Och sade: "Min, var hornets stöt;"
Och flickan skrämd, med äran sköt
Sin lätta båt från land så brådt,
Och när hon bort ett stycke nått,
Hon drog sin halsduk högre opp.
(Så svanen, skrämd i hastigt lopp,
Från stranden flyr och stadnar se'n
Att plocka vingen slät igen)
Nu säker, fastän häpen, blyg
Hon såg på fremlingen i smyg;
Ej flickor plåga fly, min sann,
för karlar som se ut som han.
21.
Visst medelålderns mogenhet
Tryckt på hans uppsyn sitt signet;
Men dock ej kylt hans varma blod,
Ej släckt hans eld, ej qväft hans mod.
Tvärtom, man kunde läsa der
