22
Fri glädje, häftiga begär,
En stadig vilja, vågsam själ,
Och blicken kunde, lika väl,
Uttrycka kärleks milda makt,
Som ljunga vrede och förakt,
Hans manliga gestalt var lagd
För hårdan lek, för krigisk bragd,
Och fast han obeväpnad var
Och blott en krokig jagtknif bar
Och endast klädd i jägarråck,
Hans stolta skick förrådde dock,
Så högsint själ, så dristig köld,
Som mången med baronlig sköld;
Och då han flyktigt talte om
Hur han på jagten vilse kom,
Så flöt hans tal otvunget, lätt,
I artigaste ordasätt.
Dock var han — det man kunde se
Mer van att herrska än att be.
22
Då flickan sett på jägaren
En stund, hon svarte ändtligen:
”Ej Höglands salar stängas till
För främlingar som fara vill;
Vet att ni äfven väntad är
Uti vårt hem på holmen der,
Ty re'n vi bäddade er säng
Då daggen ännu låg på äng,
