26
Men skickligt tätad hvarje fog,
Med mossa, löf, och ler till slut,
Att vinterkölden slänga ut.
Den smala tallen, lätt och rak,
Var resningen till husets tak
Och torra ruskor, vissnad ljung,
Dess himmel, fastän brun och tung.
Midt för den lilla gröna slätt
Åt vester till, på öfligt sätt,
Man såg en tung och plump portik,
De Greska mönster föga lik,
Med pelare från inhemsk mark
Af reslig tall med skroflig bark,
Kring hvilka murgrön slingra lärt
Af Elins hand, som ock beskärt
Ett rum åt hvarje blommas prål,
Som bergens bistra vindar tål.
Här dröjde hon en liten stund
Och sad', med löjet på sin mund:
Ӂkalla Gud och flickan din,
Och i förtrollad sal träd in!”
27.
”Jag sätter”, svarte han, ”min lit
Till ledaren som fört mig hit,"
Men då han trädde in, en klang
Af vredgadt stål i salen sang;
Till värn han höjde re'n sin arm
Men blygdes snart för blindt allarm,
