På nytt han rönte tro och tröst
Vid länge kalla vänners bröst,
Och mången död och trolös vän
Blef lefvande och god igen,
Och trädde fram i dunkel rad
Med hand så varm och blick så glad,
Liksom de hade skiljts i går;
Och tvifvelsmål hos Riddarn rår
Om hvad han drömt var villa blott,
Och icke aning om hans lott.
34.
Till slut med Elin i en lund
Han tycktes gå en aftonstund;
Hon hörde rodnande och öm
Hans kärlekstal… Ack, ljufva dröm! —
Med lifvadt hopp och kind i brand,
Han ville fatta hennes hand,
Som räcktes honom; men, hvad spratt!
Han fick en iskall jernhand fatt,
Och flickan hastigt blef en karl
Som stâlhjelm på sitt hufvud bar;
Dess jetteanlet, bistert, grymt,
Af gråsprängt skägg till hälften skymdt,
Med kinden svart och blicken vild,
Dock liknade skön Elins bild.
Förskräckt han spratt ur sömnen opp
Och nattens drömmar genomlopp. —
I spisen brasan slocknat re'n,
