Han kastade en trånfull blick
Åt lilla ön, der han förnam
Den gamle Bard, stödd mot en stam,
Så vissnad, torr och grå som han.
Der satt den vördnadsvärde man,
Så tankfull, öfver harpan böjd,
Med blicken emot himlen höjd,
Liksom han lyssnat uppå ljud
Och uppenbarelser från Gud;
Och handen låg på strängen sträckt
Liksom han väntat andens flägt.
Så stilla, som ej minsta vind
Fått lyfta håret från hans kind;
Så stilla som han nått sin död
Vid sista tonen harpan ljöd.
5.
Men Elin bredvid honom tog
Sin plats på mossig sten, och log. —
Log hon åt ankbond', rak och grann,
Som stolt sin flotta förde an? …
Månn åt sin hund, som skällde på
Det rof han icke kunde nå? …
Säg mig om någon flicka vet
Hvarföre kinden blef så het? …
Förlåt, o trofasthet, förlåt!
Men kanske jungfrun log deråt
Att hon såg Riddarn långsamt gå
Se'n vända om och tveksam stå.
