Den här sidan har korrekturlästs

42

Dock, väna mör, förrän J krig
Förklaren Elin, visen mig
En flicka, som ej gerna ser
Den hyllning man dess skönhet ger!

6.

Väl tycktes, då han dröjde qvar,
Att han af Elin omärkt var;
Men nu, då slutligen han gick,
Gaf hon en vänlig afskedsnick;
Och Riddarn sedan ofta sagt
Att skönsta Dam i högsta prakt,
Som honom räckt i riddarspel
Det pris, som fallit på hans del,
Ej väckt de känslor i hans själ,
Som detta blygsamma farväl. —
Han började nu hemåt gå
Med sina svarta hundar två
Och säker ledsvän jemte sig,
Som skulle visa rigtig stig.
Men Elin medvetslöst dock än
Med ögat följde främlingen
Tills han försvann; då ljöd en röst
Från väktaren i hennes bröst:
“Fy, flicka, hvad du fåfäng är!
Din Malcolm skulle ej så der
Hört på det söderländska tal,
Ej heller följt, på berg, i dal,
Med ögat, annan flickas gång.” —