Den här sidan har korrekturlästs

50

Att visa ovän skonsamhet.
Emot sin Clan han gifmild är,
Men gåfvan folket haft besvär,
Att röfva uti grannars land
Och släpat hem med slafvisk hand
Från någon askhop, släckt med blod,
Der förr en treflig bondby stod.
Jag ärar den oss värn har gett,
Men se'n hans hand jag blodig sett,
Ännu helt rykande och röd
Af bönder som en hastig död
I sömnen funnit, kan jag ej
Den handen ta i min — hu — nej!
Hans dygder vildt upplysa blott
De vederstyggligaste brott,
Liksom när blixtens ljusa får'
Hemskt öfver midnattshimlen går.
Då jag var barn hans mörka plaid [1])
Och svarta plym, mig gjorde rädd,
Som vuxen flicka jag ej tål
Att han sig visar stolt och bål.
Men Rodriks frieri, så framt
Du derom talat allvarsamt,
Min oro, eller (om min slägt

  1. Bergskottarne bruka ett slags mantel af rutigt tyg, kastad öfver axlarne; detta plagg kallas plaid (uttalas plädd)
    Öfversättaren.