Än allt det fjäs man slösat har
På mig, i fordna bättre dar.
Förlåt mitt skryt; men detta visst
Fullt väger upp allt hvad jag mist.
24.
Som rodnaden i rosens knopp
Af sommardaggen höjes opp
Sågs Elins kind i purpurprakt;
Ty Malcolm hört hvad Douglas sagt;
Men flickan böjde ned sig blyg,
Att fälla glädjens tår i smyg;
Och för att sansa sig en stund
Hon talade till falk och hund,
Och hunden lönte hennes smek
Med gnäll och hopp och glädtig lek,
Och falken yfdes, stolt och hög,
Då han på lilla handen flög.
Hon löste fågelns hufva opp
Och klappade hans mörka kropp,
Men fast han nu i frihet var,
Han dröjde ändå gerna qvar.
Ack! Då hon der, så huld och god
Som fabelns skogsgudinna stod,
Hvad under om en ömsint far
För hennes skönhet partisk var!
Och vi ej heller undra på
Om älskarn dömde likaså; —
Ty med hvar hemlig blick han smög
Till flickan, tjusta själen flög.
