Ty alla tego; men till slut
Ej Elin kunde härda ut
Att se hans sorg och modrens blick.
Hon vacklande mot dörren gick,
Och Malcolm, till den svagas stöd,
Sin arm med skyldig vördnad bjöd.
34.
Som qväfda lågan bryter fram
Ur askan, och med rök och dam
I höjden flammar, vid och stor,
Så Rodrik nu från Douglas for.
Han mer ej styrdes af förnuft
Men gaf åt svartsjuk ilska luft.
Med stålsatt hand han Malcolm slog
För bröstet och i kragen tog.
“Gå undan, jungfrupilt!” han skrek,
“Hvad, pojke, håller du för lek
Den lexa nyss du fått af mig?
Vet, om jag nu ej straffar dig,
Du derför endast tacka kan
Min gästfrihet och denne man!”
Dock Malcolm skrämdes ej af hot,
Men modigt Rodrik stod emot
och sade: “Jag ej vore värd
Min Clan, mitt namn, om eget svärd
Ej skulle till mitt skydd förslå.”
De brottades, och båda två
Med handen sökte svärd och dart,
