Den här sidan har korrekturlästs

78

Mot soln sin blanka silfverkopp,
På betet himlen fört sin kalf,
Som än af daggens kyla skalf;
Från bergens sidor dimman smög;
I ullig himmel lärkan flög
Och sände ned sin glada sång;
Men trast och klädra på en gång
Godmorgon sjöngo åt hvarann,
Liksom de varit fru och man;
Och dufvan uti skuggrik dal
Ömt kuttrade sitt kärlekstal.

3.

Men kärlekstal gaf ingen tröst
Åt Rodriks qvalbetryckta bröst.
Han häftigt gick på holmens strand
Med tunga svärdet i sin hand
Och såg på soln med ilsken blick,
När öfver bergets topp hon gick.
Hans tjenare bakom en sten,
En plägsed förberedde re'n
Af stor betydelse och vigt,
Ty enligt gammal sagas digt,
Den borde följas hvarje gång,
Det brända kors gick ut på språng.
Hans folk förskräckt vid stenen låg
Hvar gång han vresigt på dem såg.
Ty sådan eldblick örnen ger
Då han från fjellet seglat ner,