Förhållandet var det, att huset från forna tider satt med alltför många fasta egendomar, som ej stodo i någon proportion till det minskade rörliga kapitalet; dertill kom äfven skuld, som tyngde.
Och det blef icke bättre; Morten W. Garman, som var en ovanligt duglig köpman, måste uppbjuda all sin kraft och flit för att upprätthålla husets gamla glans och anseende.
Så länge han ännu var ung, gick det an; men nu, då han närmade sig femtio år, då hans hustru var död och det var tomt och öde på Sandsgaard, nu föll det dubbelt tungt öfver honom, att denna affär, som var hans glädje och stolthet och som han hade drömt om att göra så stor och stark, att han skulle lemna den efter sig utan lifskraft, kanske till och med i upplösningstillstånd.
Hushållet på Sandsgaard hade i alla tider varit mycket dyrbart. Den lifliga, vackra fru Garman hade tyckt om kalas, maskerader och upptåg, och hennes man delade fullkomligt hennes smak i detta afseende.
De friare ideerna från århundradets början i förening med hans ställning som ende sonen i det stora handelshuset hade gifvit hans lifsåskådning en öfvermodig anstrykning. Inne i staden både gycklade man litet och förargade man sig mycket öfver hans fåfänga.
Men det visste han sjelf ingenting om.
Från sitt ungdomslif i utlandet och från täta resor förde han med sig hem en egen luft, hvari han lefde — åskådningar och idéer, vidt skilda från dem, med hvilka man arbetade i den lilla
