modern säga: »Ser du nu, mitt barn, att jag hade rätt! Tacka nu Herran, att du i tid fick ögonen öppna för faran.»
Hon sade det så myndigt och förebrående, att Sara reste sig upp i sängen och satt der länge utan att gråta och utan att bedja, medan stridiga tankar stego upp inom henne.
Det var den gamle Adam, men hon gitte icke kämpa emot honom. Hon lät de onda tankarne löpa ända ut, hvart de ville — ut öfver alla de fel hon någonsin hade upptäckt hos bröderna eller anat hos modern — ut öfver skeppar Worse med hans gamla tobakslukt och svordomar, tills han blef henne motbjudande — ut öfver, långt ut öfver förbjudna områden, der det var solsken och lycka — ensam med en högväxt, kraftfull man med en frisk mun och hvita tänder — hon kastade sig ned igen i sängen, drömde och halfsof; men då hon vaknade om morgonen, tyckte hon att det hvilade ett berg af elände öfver henne.
Skeppar Worse visste i början föga om den lycka, som tillämnades honom. Han behöfde till och med upprepade fingervisningar från madam Torvestad, innan det gick upp för honom, att den vackra Sara, som han hade sett växa upp från liten flicka, kunde bli en hustru för honom.
Men då han en gång hade kommit i rörelse, greps han af denna gubbkärlek, som föryngrar lika mycket som den förblindar. —
Det blef ett utomordentligt rikt fiske det året. Jacob Worse var outtröttligt verksam och vid ett strålande humör. Tanken på de varma rummen hos madam Torvestad, hans trefliga plats bredvid
