Full af ifver och verkningslust tog Worse afsked för att göra sig färdig till resan; men först då han satt i båten, föll det plötsligt öfver honom, att han skulle skiljas från Sara.
Det stolta fartyget förlorade sig, och den utmärkta affären blef ytterst tvifvelaktig i hans ögon. Hans ifver blef mycket kall, och han satt och hittade på tusen invändningar, medan de rodde honom inåt viken.
Konsul Garman deremot gnuggade sina händer: han hade gripit in i tid. Derpå satte han sig till att kalkylera och spekulera öfver detta Bremerfartyg; Gud vet, om det egentligen var någon god affär.
Om eftermiddagen märkte madam Torvestad, att Worses pigor hade brådtom nere på gården med att borsta kläder och piska reseffekter.
»Skall kaptenen ut och resa, Martha?» frågade hon vänligt nedifrån svalgången, som sträckte sig rundt omkring byggningen inpå gården, der hon hade sin våning.
»Ja,» svarade Martha tämligen knarrigt; madam Torvestad var icke omtyckt af pigorna.
»Jaså, skall han det? Vet du hvart?»
»Nej, men det skall visst bli en långtur — längre än förra gången, tror jag.»
Martha kände i luften, att det skulle förarga madamen; och det hade hon rätt i. Madam Torvestad blef till och med ytterligt bestört. Emellertid tog hon allting med lugn, vände om till sina rum och stod en stund stilla för att betänka sig.