Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 121 —

var ett afskyvärdt kaos af skurkäringar och alla verldens handtverkare.

Men här gick han omkring lycklig och strålande; då och då måste han öfver i byggningen in på gården för att få se en skymt af Sara. Det var icke mycket han fick se, ty äfven der var brådska med sömnad och märkbläck, och hon satt alltid blygt nedböjd öfver sitt arbete.

Så tillbragte han dagarne, vurmig af bara lycka; fredags morgonen gick han och roade sig med att upprepa: i öfvermorgon, i öfvermorgon!

Han märkte icke alls, att hans vänner gjorde narr af honom och spådde honom både det ena och det andra; till och med det obehagliga mötet med konsuln glömde han. Och det der fartyget i Bremen, som de bägge hade varit så entusiastiska för, nämdes, besynnerligt nog, sedan aldrig mellan dem med ett enda ord.

Söndagen vigdes de af presten i madam Torvestads sal i närvaro af några få husets vänner; och om qvällen öfverlemnades Sara till Jacob Worse, som förde henne öfver till sin våning och stängde dörren efter henne.

Ändtligen kom skeppar Randulf hem. Worse skyndade sig att träffa honom, och de började genast att bullra och berätta i munnen på hvarandra. Likväl var det icke så roligt som det kunde ha varit. Historierna från Rio voro ju redan gamla, och dessutom var det någonting tvunget mellan dem, tills Randulf slutligen gick rakt på saken och sade: »Nå, gamle hedning, du har ju gift dig, hör jag, med en af de elfva tusen visa jungfrur?»


Skeppar Worse.6