»Ja, min gubbe, du må tro det är ett ståtligt fruntimmer!» svarade Worse och blinkade med ögonen.
»Ja, akta dig bara att hon inte gör dig till en sådan der smörklimp som Sivert Gesvint och de andra.»
»Nej, tack skall du ha! Jacob Worse har sett qvinfolk förr.»
»Åh ja, vet du, Jacob, med din första hustru tyckte jag just inte du redde dig så bra.»
»Åh seså, tala inte om henne! Hon var ju halfgalen. Nej, ser du, Sara, det är något annat;» och han började ett ytterst intimt loftal öfver alla hennes fullkomligheter, ibland hviskande, fast de sutto ensamma i skeppar Randulfs sal.
Men Thomas Randulf behöll ett litet misstroget leende, som i hemlighet retade Worse; och ju ifrigare denne blef att skildra sin hustrus fullkomligheter och sin egen lycka, desto tvifvelaktigare sänkte sig Randulfs långa näsa ned öfver de uppdragna mungiporna, tills Worse tröttnade derpå och ville gå.
»Åhnej, tag ett litet glas till; har du så brådtom, Jacob?»
»Ja, klockan är half tolf och vi spisa middag klockan tolf.»
»Aha, börjar det redan der?» utropade Randulf triumferande. »Nu hänger du redan och dinglar i din hustrus klocksträng. Kanske du inte heller törs dricka ett glas till; hon kunde märka det på dig. Hahaha — jo, du har riktigt stält det bra för dig, Jacob, medan jag var borta!»
