Följden häraf var, att Worse satt qvar till half ett och kom hem litet rödmosig och fuktig i ögonen.
Hans hustru väntade med maten; de skulle ha färsk torsk med lefver och rom. Hon var mycket allvarsam, allvarsammare än vanligt, och då han försökte säga: »Randulf är hemkommen» — i en munter, obekymrad ton, svarade hon till hans stora förtrytelse: »Ja, jag ser det.»
Men det blef ännu värre, då hon utan att säga ett ord tog bort bränvinskarafinen från bordet; han var van vid en middagssup.
Emellertid inlät han sig ej på invändningar. Randulfs starka Marsala verkade efter hand, och han var ej så säker på sin tunga, att han vågade något längre tal. De åto derför under tystnad, och han lade sig som vanligt på soffan i salen för att sofva middag.
Eljest sof han en knapp timme, men i dag vaknade han icke förr än klockan fem; och han blef helt förlägen då han fann sig insvept i en grå schal; på stolen vid soffan stod en stor skål med hafresoppa.
Han låg stilla och tänkte sig om en stund.
Hufvudet var tungt, minnet arbetade trögt och hade luckor. Han mindes mycket väl, att det stod ett par pojkar och skrattade åt honom, då han behändigt hoppade öfver trappstenen utanför bröderna Egelands kryddbod, och att han starkt hade funderat på att söka upp polismästaren sjelf för att anmäla dem; vidare såg han tydligt för sig en karafin, som aflägsnade sig och
