vackraste munderingen och konsulns eget ridspö, som ingen fick röra, då smög fadern sig från fönster till fönster, så länge han kunde se en skymt af honom, hänryckt öfver huru väl gossen satt till häst och huru präktigt alltsamman passade honom.
Mot sin äldsta son Christian Fredrik var konsul Garman deremot mera sträng.
Till Richard kunde han ibland skrifva, då det blef alltför galet med hans slöseri: »Jag kan visserligen ganska väl sätta mig in i, att den carrière, som du med dina föräldrars samtycke har valt, medför åtskilliga utgifter, som ehuruväl skenbart öfverflödiga dock vid ett närmare betraktande af omständigheter och förhållanden kunna erkännas vara om än icke absolut nödvändiga, så likväl till en viss grad fordrade af eller grundade på samma ofvanbemälta förhållanden; men å andra sidan vill jag dock bedja dig betänka, huruvida du icke till och med med betydligt inskränkta expenser skulle kunna anses uppnå samma resultat för din framtid på den diplomatiska banan. Förnämligast ville jag admonera dig att föra regulaira räkenskaper; icke så mycket af det skälet att jag skulle vilja kontrollera dina utgifter, som på grund af att erfarenheten lärt mig, att vi genom regulaira räkenskaper bäst kontrollera oss sjelfva.»
Men att föra räkenskaper var icke Richards sak, ännu mindre »regulaira»; han började ibland, men det upplöste sig helst i skämt och muntra historier, som roade den gamle och kommo honom att glömma penningarne.
