»Åh ja,» sade Randulf på klubben, »när en så gammal man får en så ung hustru, är det snart förbi» — och han gjorde en rörelse som om han vred en klut och kastade den ifrån sig.
Jacob Worse kom hem med gikt och satte sig i kakelugnsvrån hos sin hustru. Hemma var bäst; och till våren, då »Familjens Hopp» skulle ut på långtur, föreslog Worse sjelf, att hans gamla fartyg skulle lemnas till en af de andra kaptenerna i firmans tjenst.
Lauritz Seehus ryckte nu upp till styrman. Han hade om vintern varit uppe i Bergen och tagit sin navigationsexamen, och innan han reste ut, hade han tagit löfte och ed för lif och död af Henriette.
Icke heller nästa vår gick Worse till sjös. Han klagade öfver gikt och smärtor i magen; doktorn kunde icke veta hvad det var, men han trodde, att det var något fel med lefvern.
Emellertid blef han allt mera upptagen af sin hustru. Då hans gubbsvagheter började med gikt och dålig matsmältning, skötte hon om honom så omsorgsfullt, som om hon varit hans dotter; och att hon tillika var hans hustru gjorde honom dubbelt lycklig och tacksam.
Härtill kom att i tidens lopp började allt detta sjungande och läsande omkring honom oförmärkt göra sin verkan på honom.
Jacob Worse hade alltid tänkt sig Vår herre i samma stil som konsul Garman, en skarp och kinkig herre, som dock i grund och botten var godmodig och bra att ha att göra med, bara man ej for fram med arglistighet och djefvulskap.