Men nu lärde han sig någonting helt annat.
Det hjelpte föga, att han hade varit en duktig sjöman, aldrig narrat någon norsk man — (tyskar och svenskar hoppade han öfver) — att han var rättskaffens och gjorde rätt och skäl för sig mot hvar och en. Här behöfdes så mycket, mycket mera.
Mången gång, när de läste och talade om omvändelsens besvärlighet, om den svåra nöden i anfäktelsens stund, tänkte han i största hemlighet: månntro det är sant, allt det här?
Han hyste en afgjord misstro till Sivert Gesvint, och icke trodde han mycket på Endre Egelands anfäktelser; dertill kände han alltför väl till deras afvigsida.
Men Sara — Sara! hon, som ändå var fullkomligheten sjelf på alla sätt, hon sade, att hvarenda dag, måste hon döda den gamle Adam och kämpa mot djefvulen i sitt eget kött.
Det gjorde honom småningom orolig, och han frågade om hon såg mycket af den gamle Adam hos honom?
Det gjorde hon, och han fick veta mera om sig sjelf än han brydde sig om. Först det att han svor; det kunde han nu sjelf inse var galet, han försökte också att lägga bort det, men det var så ingrott; emellertid tyckte han sjelf, att han blef bättre i det afseendet. Men det fans så mycket annat hos honom och i honom både af den gamle Adam, ja af sjelfva djefvulen, att han blef mycket illa till mods.
Sara ville, att han skulle bedja och sjunga, men det kunde han icke. Han hade ännu ej fått