Men då Romarino hade kommit på egen hand och blifvit gift med en jungfru från Bergen, om hvilken man blott visste att hon var munter och verdsligt sinnad och att hennes familj ej hörde till de väckta, blef förhållandet kyligare. De unga och de gamla Worses hade inga gemensamma intressen och träffades ytterst sällan. Romarino köpte sig ett hus och slog mycket stort på. Gamle Worse skakade på hufvudet.
Det dröjde en tid, innan madam Torvestad förstod, att hon hade tagit helt och hållet miste på sin dotter. Men småningom fick hon klart för sig, att här var ingenting att göra. Alltsedan den blick hon hade fått förlofningsqvällen, hade Sara glidit ut ur hennes herradöme och steg plötsligt fram som hennes like; ja, snart blef madam Torvestad reducerad till att vara fru Worses mor.
Klok som hon var, dolde hon sin missräkning. Men hon lofvade sig sjelf, att så skulle det icke gå med Henriette; hon skulle ha en man, som madam Torvestad var säker om att kunna beherska, och sjelf skulle hon hållas i tukt helt annorlunda än förr. Till en början skulle det arma barnet lära sig att sitta vid bibeln på Saras plats, då hon ej var der.
Från Hans Nilsen Fennefos kom det under ett par år endast sparsamma underrättelser. Han sades isynnerhet vandra omkring norrut, längre i norr än han någonsin hade varit förr, ända upp i den svartaste Finnmarken, sade några.
De äldste fingo då och då veta ett och annat, men det meddelades ej för församlingen. Frågade någon efter Fennefos, fingo de till svar, att hvar
