I den låga gammaldags salen hos Sivert Jespersen dukades långbord. Det var duk och servietter af fin damast, men simpla knifvar och jerngafflar. Här och der med stora mellanrum stod en flaska Médoc, för öfrigt fans vatten, salt och bröd på bordet och ingenting mera.
Likväl var värden rädd för, att det möjligen var för öfverdådigt. I hvardagslag var han van att äta på vaxduk, ta potatisen från fatet med fingrarne och skala den med sin fick-knif. Och bjudningen i dag hölls till ära för den hemkomne Hans Nilsen; man kunde ej veta huru sträng han hade blifvit.
De äldste hade bestämt det så, att först skulle Fennefos inbjudas till en trängre krets af de förtroligaste och pålitligaste bröderna och systrarna, för att det skulle komma i dagen hvad som bodde inom honom. Det var icke värdt att låta honom tala i församlingshuset med ens. De voro i grund och botten rädda för honom, och alla hade något på sitt samvete.
Fennefos hade varit tre fyra dagar i staden; men man hade ej sett mycket till honom. Han
