ingenting, men Herren har varit min styrka, så att jag törs säga att jag nu har det godt.»
Han vände sig hastigt och sade farväl.
Vid middagen följande dag hos Sivert Jespersen var det stilla och förväntningsfullt. Alla gåfvo noga akt på Hans Nilsen, som satt bredvid Sara, allvarlig och fåordig, som han hade varit sedan han kom.
Före soppan lästes en bordsbön af en gammal hvithårig man med blåa händer; han var färgare. Och derpå sjöngo de: »Sjungom nu af hjertans grund».
Det skulle ha varit lax efter soppan, men värden hade i sista stunden fått sina betänkligheter och hade till kokfruns stora förargelse förbjudit, att den skulle få sättas fram. Det kom derför bara lamstek, hvaraf man förtärde en stor myckenhet. Kokfrun hade tillåtit sig att servera salad till steken, någonting som de flesta aldrig hade sett förr. Och en af de gamle sade derför halft på skämt: »Hvad för slag? Ska’ vi äta gräs liksom kung Nebukadnezar?»
De skrattade litet åt detta, och madam Torvestad begagnade tillfället till att berätta, att då hon var i Gnadau i sin ungdom, fick hon nästan ingenting annat att äta än sådant gräs och andra grönsaker.
Derifrån fördes talet på brödraförsamlingens olika inrättningar, på dess ledande män, och derifrån kom man till att tala om de gamla fromma lärare och predikanter, som under förra
