århundradet hade väckt nytt lif bland de kristna i Tyskland.
Hans Nilsen Fennefos teg eller talade halfhögt några ord till Sara. Men många blefvo nu lifliga under talet om dessa ämnen, som intresserade dem alla och hvarom de flesta visste godt besked. Madam Torvestad var isynnerhet ifrig; det var just i dessa saker hon var hemmastadd, och hon lät aldrig tillfället gå obegagnadt förbi till att berätta om de män, hon i sin ungdom hade hört så mycket om.
»Ja, för visso,» sade Sivert Jespersen, »månget välsignadt ord är oss bevaradt från Johan Arndt, Spener och Francke. Äfven bland herrnhutarne har det senare funnits många fromma Guds män.»
»Vi kunna lära något af dem, och de kunna lära något af oss,» sade den gamle färgaren.
»Jag läste just i dag i en liten bok, som jag har, om en syn, som en from man af Franckes vänner hade. Sedan erfor denne man, att Francke dog just i samma stund som han hade synen.» I det madam Torvestad sade detta, framtog hon ur sin ficka en af sina evinnerliga småskrifter, och Sivert Jespersen bad henne läsa om denna uppenbarelse, om det var den boken hon hade.
Det var den, och hon hade tagit den med sig, derför att hon och de äldste hade kommit till det resultatet, att man borde försöka att fogligt med milda ord framkalla ett lefnadsgladare och mera förtröstansfullt sinnelag hos deras käre vän och broder Hans Nilsen.
Man beredde sig att höra på. De flesta hade ätit, men en och annan af karlarne tog sig ännu