Men plötsligt öfverföllos de af Randulfs hushållerska med en sopqvast, och pojkarne störtade i en oredig klump utför backen med skratt och skrik, så att Worse gläntade litet på ögonen och lade hufvudet öfver på den andra sidan.
Det blef nu alldeles tyst, tills snarkningen åter kom i gång; det hördes årslag från en båt, som rodde utåt viken och måsskrik långt ut i fjorden. Randulfs hushållerska stod på vakt med sin qvast, och de hederliga kaptenerna sofvo ännu en halftimmes tid.
Ändtligen reste Randulf sig, tog bindeln från ögonen och gäspade.
Härvid vaknade Worse till hälften och sade genast i en öfverlägsen ton: »Åh, så du har sofvit! Jag trodde du aldrig skulle vakna.»
»Vakna?» svarade Randulf spotskt, »jag har inte fått en blund i mina syndiga ögon, så som du snarkar.»
»Jag snarkar aldrig,» svarade Worse afgörande, »och för resten har jag varit vaken hela tiden, medan du sof.»
»Sof? Jag sof inte alls, hör du!»
»Ja, men det måtte väl jag bäst veta, som har suttit här och —»
— »och snarkat, ja! Det gjorde du som en hel karl.»
De käbblade ännu en stund om detta, tills de blefvo vakna.
Derpå tände de sina pipor och togo på sig rockarne; hos Randulf voro de alltid i skjortärmarne, hvilket var en fest för Worse, ty hemma fick han ej lof till det.
