Sedan vandrade de båda gamla skepparne omkring på alla stadens bryggor, tittade in i magasinen och repslagarbanan, talade om fartygen i hamnen och granskade med den ytterligaste misstro ett nytt skepp, som var under byggnad på varfvet. Öfverallt träffade de bekanta, som de språkade med; Randulf var vid sitt allra bästa lynne, och Worse qvicknade också till, fast som i gamla dagar var han icke.
Det var nu nästan någonting nytt och ovant för honom, en sådan rond genom staden. Ty under den senare tiden kom han aldrig stort längre än ned på sitt eget magasin.
Det hade gått så besynnerligt med honom; han förstod det icke sjelf. Men från det ögonblick han hade öfverlåtit »Familjens Hopp» till andra, hade han nästan mist intresset för allt, som han förr hade sysslat med. Ja, när han nu såg ett fartyg segla ut genom stadsfjärden för fulla segel, var det honom nästan pinsamt — och förr var det ändå den skönaste syn han visste.
Emellertid fick Randulf honom upptinad i dag, så att han blef munter och till och med svor ett par gånger utan att märka det, hvilket uppriktigt gladde hans vän.
Ty liksom konsul Garman var äfven Randulf på sitt håll olycklig öfver att Jacob Worse gick förlorad, som han kallade det. Han retades ej längre med honom, det tjenade ju till ingenting. Men på klubben anförtrodde Randulf en och annan god vän vid ett varmt glas huru smärtsamt det var att se en sådan perla till sjöman som Jacob Worse alldeles förderfvad af ett andligt fruntimmer.
