Jacob Worse hade ingenting att invända mot detta tal; han bara brummade litet och gned sig öfver magen.
»Har du försökt Rigabalsam?» frågade Randulf.
»Är du galen? Det är ju invärtes.»
»Du tror kanske inte, att Rigabalsam är bra invärtes också? Får du den äkta, min gubbe, så är den bra för allting, både inombords och utombords, det måtte väl jag veta!»
»Men för resten är det alls inte i magen du har det,» tillade Randulf djupsinnigt, »det är snarare i hjertat, för det är den der kärleken och de der qvinnfolkena, skall jag säga dig, som alltid har varit en spetälska för dig, Jacob; i alla dina dagar har du varit som en tok med fruntimmer, och alltid ha de narrat dig i stöpet, det har jag sett så mången gång både på Medelhafvet och Östersjön. Men sista gången har det gått allra sämst, för de heliga, ser du —!»
»Akta dig, Thomas, för hvad du säger om Sara. Hon har varit mig till stor välsignelse. Hvad skulle det ha blifvit af mig, en gammal sjuk gubbe, utan henne?»
»Du hade inte blifvit en gammal sjuk gubbe utan henne,» bröt Randulf ut; men nu såg den andre så morsk ut, att Randulf tog sig en lång klunk och hostade alldeles fasligt efteråt.
»Nej nej,» sade Worse, då han också hade vederqvickt sig, »hon har varit mig en god hustru både till kropp och själ, jag har lärt mig mycket af henne, som jag förut inte visste.»
»Ja, det var ett sant ord, Jacob! Jag skall tala om för dig hvad du har lärt dig: du har lärt
