»Nå, ser du det! Vill du nu svara mig på en sak till: hvilketdera tror du nu Vår herre tycker bäst om, antingen en ärlig sjöman, som håller sin käft och sköter om sitt fartyg, eller en sådan der hycklare, som stjäl värre än en grek midt för den allsmäktige gudens ögon och så efteråt sjunger salmer midt i ansigtet på honom? He? Hvem tror du han tycker bäst om?»
»Det vet hvarken du eller jag, Randulf, för domen hörer Herran till; som ransakar hjertan och njurar.»
»Njurar!» utropade Randulf hånfullt. »Sivert Jespersens njurar! Det var också någonting att ransaka! Nej, min gubbe! Vår herre är en karl som vet hvad han gör; han låter inte lura sig på saltet, han.»
»Jag skall säga dig någonting, Thomas Randulf: Vår herre är nog inte så lätt och gesvint att komma om sams med som de ha lärt oss. För ser du — det kunde väl gå an med honom sjelf: men först och främst är det om allt det der med den helige ande.»
»Ja, tror du kanske inte jag känner till honom?» frågade Randulf stött.
»Ja, men ser du, det är så många remedier med honom; för först är det om det de kalla Pånyttfödelsen och Omvändelsen — nej, Återlösningen är det som kommer först — nej, nu har jag glömt det igen; hvad är det nu som kommer först?»
»Åh, det är väl omskärelsen du menar,» sade Randulf vigtigt.
