»Det skulle vara en liten, det.»
»En liten lagom sängfösare,» menade värden och gick efter varmt vatten.
Klockan var ej mer än tio och Worse hade lof att stanna till elfva; han hade derför ett ypperligt samvete, och allt eftersom hans hufvud värmdes af Randulfs gamla jamaikarom, glömde han både sin invärtes åkomma och bekymret för sin själ.
Vid det tredje glaset föreslog Randulf, att de skulle språka engelska, hvilket de också gjorde med stort allvar — på sitt sätt.
Det försvinnande skimret från det låga nordanvindsmolnet, bakom hvilket solen hade gått ned, gjorde de båda vännerna ännu rödare, som de sutto der vid det öppna fönstret och talade sin engelska.
Fjorden låg spegelblank; de yttersta näsen och holmarne lyfte sig högt öfver vattenspegeln; närmare staden på de större öarne här och der mot öster inne i fjällen tände ungdomen midsommarseldar. Röken steg rakt upp och elden lågade blekt i den ljusa sommarnatten.
Båtar gledo fram med gossar och flickor; en sjöman hade kommit hem med ett dragspel, på hvilket han kunde spela: »När nordhafvet brusar» och många andra vackra sånger.
Ett litet sällskap af båtar följde den, hvari han var; ibland sjöngo några med, men de flesta tego och lyssnade till den ovanliga musiken, seende ut öfver fjorden mot hafvet — mot nordhafvet som brusade och väckte minnen hos dem alla af sorg och hopp och längtan och ovisshet, kärlek och saknad. —
