Hans Nilsen stirrade på detta barn, som öppet tillstod sin kärlek för lif och död, så öfverlägsen, så mycket renare än han.
»Hör på, kära Hans,» sade nu Henriette och lade sina händer förtroligt på hans axlar, »du har alltid varit snäll mot mig och du är snäll i dig sjelf. Du skall inte ta mig på det sättet, det vet jag; men du måste hjelpa mig mot mor.»
»Jag skall visst inte göra dig olycklig, Henriette; men du får inte sätta dig upp mot din mor.»
»Men jag vill inte, jag kan inte ta någon annan än den jag håller af!»
»Hör på, barn!» sade han nu lugnt och såg smärtsamt på henne; det var icke första gången stackars förälskade qvinnor sökte hjelp hos Hans Nilsen, och i dag var han mer än någonsin i stånd att förstå dem; »visserligen är intet sår bittrare än det, som kärleken slår i ungdomen. Men så är det likväl upprättelse och helbregdagörelse för den, som söker frid i att fullgöra sin pligt i all lydnad mot Guds bud och mot dem han har satt i sitt ställe att råda öfver oss. Du säger att du inte kan gifta dig med en, som du inte håller af, men betänk ändå huru ofta hjertat tar miste i ungdomens ålder och —»
»Ja, se till exempel på Sara,» afbröt Henriette, »hvad hjelper all hennes rikedom och all hennes gudsfruktan; jag vet, att hon är den olyckligaste varelse på jorden.»
Hans Nilsen vände sig bort; han var åter afväpnad.