»Det vill jag gerna göra, om ni tro det gagnar till något.»
»Vi ha tänkt, om du ville gå dit upp i morgon?»
Fennefos blef litet öfverraskad, men samtyckte för att få fred; och så snart färgaren hade gått, kastade han sig på sängen och föll i sömn. —
Madam Torvestad stod en stund och betänkte sig, som hon brukade, då Hans Nilsen hade gått. Derpå öppnade hon med en viss högtidlighet dörren till väfrummet: »Henriette, gå upp och lägg dig!»
»Ja, mor,» svarade Henriette, som efter samtalet med Fennefos fallit i ett af sina djupaste modlöshetstillstånd; hon närmade sig darrande modern för att säga god natt, fast solen stod högt på himlen.
»Jag vill inte säga god natt till dig, och du skall inte heller ha någon qvällsmat,» sade modern och stängde dörren.
Så började de stora afstraffningarne i Gnadau, och madam Torvestad mindes ännu, huru det kunde böja den motsträfvigaste. —
Då Jacob Worse vaknade morgonen efter Randulfs minnesvärda födelsedag, kände han sig ovanligt illamående. Hufvudet var tungt och dunkade som en hammarsmedja, och i magen kände han sitt onda.
Hans hustru var för längesedan uppstigen, och Worse vaknade egentligen vid att två af magasinskarlarne kommo in och togo hennes säng, som stod tätt bredvid hans,
»Hvad är det ni ta er till?» frågade han buttert.
