»Vi flytta madamens säng ut i salen.»
»Hvad är det för dumheter?»
»Tyst, tyst!» sade den gamle magasinsuppsyningsmannen, »kapten får inte bli ond; ni är sjuk, kapten, och får inte tala — skulle jag säga från madamen.»
Worse brummade litet och såg med dåsiga ögon efter sängen, som flyttades ut.
Då hans hustru strax derefter kom in, sade han: »Att du har flyttat sängen, Sara! Du vet ju, att jag blir frisk i morgon igen; det är bara första dagen som är så förbannadt besk — tvi! — aldrig skall jag smaka toddy mer, det är en gemen smörja!»
»Du är sjukare än du tror både till själ och kropp, och jag tycker du borde tänka på att söka läkedom för bäggedera — isynnerhet för din själ, innan det blir för sent.»
»Ja, kära du, du vet att jag vill så gerna; men du måste hjelpa mig, Sara! Kom och sätt dig hos mig och läs litet för mig.»
»Inte i dag,» svarade hon.
Han låg alltså ensam i sin säng hela den dagen och mådde mycket illa. Dagen derpå var han åtminstone klar i hufvudet, men smärtorna i magen plågade honom så, att han fann sig i att ligga qvar.
Sara kom då och då in i sängkammaren, och han bad henne så bevekande, att hon skulle sitta hos honom; när han var ensam, fick han så många svåra och hemska tankar.
Hon satte sig då borta vid fönstret med några små böcker; hon hade också fått små böcker liksom modern.
