»Tror du, att detta är det rätta?»
»Jag hoppas det.»
»Ja ja, du förstår det bäst; men då måste du hjelpa mig — Sara, gå inte ifrån mig!» och han höll hennes hand så fast, som om han var nära att drunkna.
Några dagar derefter fick han stiga upp; han gick omkring i huset, der Sara var, orolig när hon gick ut ur rummet.
Eller också satt han i en vrå med en gudlig bok mellan händerna, icke så mycket derför att han läste, utan för att ha ett beskydd mot djefvulens onda anlopp.
Ty nu hade han ändtligen fått riktigt klart för sig hvad han aldrig förr hade trott riktigt på: att djefvulen var efter honom öfverallt.
Då Sara hade lyckats skrämma honom ifrån sig, blef hon litet mindre sträng. Endast när han plågade henne eller häntydde på, att nu var han frisk, sängen kunde flyttas in igen, kom åter det hårda i hennes ögon, och hon talade eller läste någonting för honom, som gjorde honom nästan halfgalen.
Sjelf gick hon som i det djupaste mörker. Hon hade hvarken böner eller sång, och på sammankomsten följde hon med utan tanke.
Den sekund hon hade legat i hans famn hade med ens uppenbarat för henne det oerhörda bedrägeri, som utöfvats mot henne. Hennes ungdom, hennes häftiga blod, hennes varma, obegränsade kärlek till denna man, allt detta hade de instängt och nedtryckt under Guds ord, förmaningar, salmer, bibelspråk, samtal och bön.
