sig; icke hemmet, icke vännerna rundt omkring helst ville han slippa se någon och lefva ensam.
Hans hjerta hade sitt djupa sår, och han tänkte under denna tid så ofta på Henriette. Också hon var bunden för lif och död i en kärlek, som ingen oren tanke skulle besmitta. För Sara ville han bedja.
Emellertid gåfvo de äldsta med bekymmer akt på Hans Nilsen. Talet i Sivert Jespersens hus gjorde stor skada. Det kom ut bland folk att haugianerna voro söndrade inom sig sjelfva och att Fennefos hade skilt sig från dem.
Till och med bland bröderna var det oro. De, som icke hade varit tillstädes, ville gerna veta hvad han hade sagt; men de, som hade varit närvarande, svarade undvikande. Emellertid tilltog nyfikenheten eller ifvern både bland fiender och och vänner att få klart för sig, om det verkligen var någonting galet med en så aktad och allmänt känd man som Hans Nilsen.
Dertill kom hans förändrade väsen strax efter talet; någonting måste ha händt, hvar och en hade sin gissning och de äldsta sutto tillsammans och rådslogo.
»Jag tänker,» sade Sivert Jespersen och såg sig omkring i den lilla kretsen,» att vi alla äro ense om, att det är qvinnfolk med i denna sak?»
»Jag har hört berättas,» sade Endre Egeland, »att han har haft mycket umgänge med madam Torvestads dotter Henriette.»
»Med Henriette?» sade Sivert Jespersen och drog ut det till en tviflande fråga.